Jag, sprinter på elitnivå...

Jag trodde jag var i god tid när jag kom till stationen en dryg kvart innan mitt tåg skulle gå. Jag blev varse om att så inte var fallet när jag upptäckte att det stod 37(tusen) personer före mig i ”biljetthämtarkön”! Med en minut kvar tills att tåget skulle gå var mannen framför mig i kön barmhärtig nog att låta mig gå före medan han glatt skrockade att det inte fanns en chans att jag skulle hinna. ”Var god vänta, biljetterna skrivs” kunde jag läsa på den hånleende automaten.

Jag ställer mig i startpositionen, borrar ner huvudet mellan axlarna, slår mig på låren som Kajsa Bergquist, tar fram Christian Ohlsson blicken, adrenalinet flödar…

När konduktören visslar i sin pipa sliter jag biljetterna ur automaten (som är den långsammaste apparaten jag någonsin stött på) och rusar, bort till övergången; över första spåret, under bommen, (ett snabbare val hade varit att ta ett Kallur-skutt men alla som känner mig förstår att det hade slutat på sjukstugan med minst tre brutna ben), över två spår till, under nästa bom för att slutligen slajda in genom de stängande dörrarna likt en baseballspelare mot sista basen (fast kanske inte fullt så glamoröst).

Visst är det ironiskt att just den där gången när man behöver det som allra mest är SJ inte en enda minut försenad…