Jag inventerade min garderob idag. Detta är roligt eftersom jag är tjej och vi tjejer gillar kläder (ja, jag tänker generalisera allt vad jag kan för att inte se allt för patetisk ut!). Inventeringen var lika rolig som den brukar vara tills jag kom fram till byxbeståndet. Jag har minst fem par byxor som är jättesnygga och hade suttit perfekt om jag hade gått ner tre eller fyra kilo.
Varför har då alla kvinnor (ja, generalisering igen) den där underliga optimisthyllan i garderoben med kläder som inte passar? Svaret är optimistshopping!
Väl i provrummet inbillar sig kvinnan att hon faktiskt inte är så tjock egentligen, det är bara det att magen är menssvullen, att hon var på kakkalas hos farmor dagen innan, eller att hon haft en förkylningsperiod då hon inte kunnat träna lika mycket som vanligt. Två veckor senare när kvinnan vill ha på sig sina nyinköpta byxor inser hon att de har krympt sedan hon köpte dom, att expediten bytte ut dom till en mindre storlek när hon inte såg eller att hon numera har en tvåveckors menscykel.
Svaret kan för vissa (män) tyckas enkelt, det är ju bara att gå ner de där tre eller fyra kilona. Det är ganska lätt, jag har sett flera stycken klara av det flera gånger. Problemet är att de går ner samma kilon hela tiden. De lever på nutrilett, cambridgesoppor, vattendrivande teer, knäckebröd eller något annat spännande inför varje gång de vet att de vill ha på sig det där plagget. Väl i plagget plockas chokladen, kakan, glassen eller (och) chipsen fram och cirkeln är sluten! Jag tänker avsluta min inventering på traditionsenligt sätt, genom att tillsvidare förtränga optimisthyllans existens, ser jag inget problem så finns det inget!
Varför har då alla kvinnor (ja, generalisering igen) den där underliga optimisthyllan i garderoben med kläder som inte passar? Svaret är optimistshopping!
Väl i provrummet inbillar sig kvinnan att hon faktiskt inte är så tjock egentligen, det är bara det att magen är menssvullen, att hon var på kakkalas hos farmor dagen innan, eller att hon haft en förkylningsperiod då hon inte kunnat träna lika mycket som vanligt. Två veckor senare när kvinnan vill ha på sig sina nyinköpta byxor inser hon att de har krympt sedan hon köpte dom, att expediten bytte ut dom till en mindre storlek när hon inte såg eller att hon numera har en tvåveckors menscykel.
Svaret kan för vissa (män) tyckas enkelt, det är ju bara att gå ner de där tre eller fyra kilona. Det är ganska lätt, jag har sett flera stycken klara av det flera gånger. Problemet är att de går ner samma kilon hela tiden. De lever på nutrilett, cambridgesoppor, vattendrivande teer, knäckebröd eller något annat spännande inför varje gång de vet att de vill ha på sig det där plagget. Väl i plagget plockas chokladen, kakan, glassen eller (och) chipsen fram och cirkeln är sluten! Jag tänker avsluta min inventering på traditionsenligt sätt, genom att tillsvidare förtränga optimisthyllans existens, ser jag inget problem så finns det inget!
