tisdag 24 mars 2009

Jag sitter fast...

Tenta på fredag borde innebära att jag skulle sitta med näsan i min statistikbok, räkna ut t-värde och determinationskoefficienter och förklara innebörden av evidensbaserad omvårdnad.
I stället har jag fastnat i Trenton och kärat ner mig i både Morelli och Ranger. Dessa två puddingar finns med i Janet Evanovichs böcker (lovligt byte, jagat byte m.f.). Jag har haft första delen ståendes i min bokhylla ett bra tag men jag har inte vågat börja läsa i den av rädsla för att just fastna (det finns väldigtmånga delar i serien). Det känns lite sådär smart att börja läsa just den boken två veckor innan tentan, nu, fyra böcker senare kan jag fortfarande inte räkna ut "Pearsons r"...
Böckerna handlar om Stefanie Plum som blir arbetslös och behöver ett nytt jobb lite snabbt och börjar jobba för sin kusin som stickspårare för en borgensfirma. Hon ska alltså jaga bovar som smitit från borgen och köra dom till polisen. Eftersom Stefanie Plum är en helt vanlig tjej (och ungefär lika klantig som jag brukar vara) blir böckerna helt hysteriskt roliga. Och vilka män...!
Nu ska jag försöka spara den femte boken till efter tentan på fredag och börja räkna ut några standardavvikelser.

lördag 21 mars 2009

Tortyr

Jag satte min väckarklocka på 8.00 i morse för att gå på morgonspinning, en lördag (herre gud, så korkat!). Jag bad en liten bön på väg till gymmet att instruktören skulle vara sjuk och passet inställt. Min bön blev delvis hörd men det var insatt en vikarie (suck). Jag blev lite förvånad över att spinningsalen var fylld till två tredjedelar, var kommer alla dessa morgonpigga hurtbullar ifrån?
Det börjar med att man ska klättra upp på cykelåbäket och spänna fast fötterna (för att man inte ska kunna rymma under passets gång?). Sadeln hinner man sitta på i ungefär tre sekunder innan saker och ting börjar domna.
Instruktören förklarar hur passet är upplagt (jag funderar över hur jag har hamnat där?), hon förklarar de olika positionerna; 1:an, 2:an och 3:an (sitta, stå och stå med putande rumpa) och föklarar till sist var nödbromsen sitter. (Känner på mig att jag bör lägga den delen av informationen på minnet).
Då är det bara att skruva på lite motstånd på cykeln och börja trampa (det är steglöst motstånd där ingen kan se hur mycket man försöker maska, bra!).
Tre liter svett senare och med ungefär 250 i puls berättar instruktören att uppvärmningen är slut och vi ska gå in i första konditionsblocket. (jag funderar på om jag borde ha fyllt i vita arkivet innan jag åkte till gymmet?).
Mår ni bra? undrar instruktören. Mitt flåsande stön till nekande dränks av ett rungande jaaa av mina medmotionärer.
-Då går vi upp i 3:an (stå med putande rumpa) och skruvar på lite mera motstånd, här är vi som starkast! Jag sträcker ner min darrande hand och låtsas att jag också ökar motståndet.
-Tänk på att utnyttja hela varvet, tryck och dra i pedalen så får ni ut som mest av passet! (grå rök börjar sippra ur mina öron, dra? ellerhur!).
-Två minuters återhämtning innan vi drar igång det andra konditionspasset. (Nu förstår jag varför mina fötter är fastspända!)
-Då är det dags för en uppförsbacke, vi ökar på motståndet och går upp i 3:an. (vilket pucko växlar upp i en uppförbacke?) Jag väntar på att revyn av mitt liv ska börja spelas upp.
På något mirakulöst sätt lever jag fortfarande (med minimal marginal) när passet äntligen är över. Det enda som stoppar mig från att genast smälla i nödbromsen, släppa loss mina fötter och skynda hem till min (alldeles underbara) säng/soffa är rädslan för att göra en "Bridget Jones sorti".
Nu, flera timmar (och ett antal chokladbitar) senare känns det faktiskt ganska hyggligt, jag har redan bokat in mig på måndagens pass med (den inte allt för troliga) förhoppningen om att det ska gå lättare redan efter en gång.
Sensmoral: Spinningcykeln är ett nutida tortyrredskap, men det möjliggör nutida njutning (choklad) utan ett allt för dåligt samvete!

tisdag 17 mars 2009

I'm still here

Jag känner att det är dax att deklarera att jag fortfarande lever (även om jag var nära att stryka med för ett par timmar sedan när jag var riktigt nära att få en fotboll i huvudet sparkad av ett par briljanta killar som tyckte det var en bra ide att ha fotbollsmålet framför porten till huset...).
Jag lider för tillfället av lite lätt motivationsbrist (som tur är är det bara skräp på TV dagtid, annars hade jag nog inte fått något alls gjort). Högskolan har inte riktigt planerat kurserna efter min motivationsrytm (dålig stil!), just nu läser jag "vetenskaplig teori och metod" vilket är precis så intressant som det låter! Visst är det bra att kunna granska en vetenskaplig artikel och det är inte helt fel att veta vad "Pearsons r" är för något men varför just nu när motivationen ligger djupt nedsövd i ide och vägrar vakna innan den sista senvintersnöslaskknäppen har kommit och gått?
Efter nuvarande kurs ska jag ha praktik på infektionskliniken på sjukhuset. Det blir ett välkommet avbreck från pluggandet samtidigt som jag är livrädd för att jag har förlatat mig som student (jag har inte någon gång varit ens nära att plugga 40 timmar i veckan). Men det är bara att bita ihop, hoppas jag får ta massa blodprover och lägga om stora äckliga sår (ja, jag är lite underlig men det förvånar nog ingen...).
Den 28e ska jag tävla i skånes linedance cup, det är inte ens två veckor dit kom jag på idag och fick lite panik över tillståndet på min kondis, jag anmälde mig genast till en massa spinningpass och hoppas att det inte är försent!