Tortyr

Jag satte min väckarklocka på 8.00 i morse för att gå på morgonspinning, en lördag (herre gud, så korkat!). Jag bad en liten bön på väg till gymmet att instruktören skulle vara sjuk och passet inställt. Min bön blev delvis hörd men det var insatt en vikarie (suck). Jag blev lite förvånad över att spinningsalen var fylld till två tredjedelar, var kommer alla dessa morgonpigga hurtbullar ifrån?

Det börjar med att man ska klättra upp på cykelåbäket och spänna fast fötterna (för att man inte ska kunna rymma under passets gång?). Sadeln hinner man sitta på i ungefär tre sekunder innan saker och ting börjar domna.

Instruktören förklarar hur passet är upplagt (jag funderar över hur jag har hamnat där?), hon förklarar de olika positionerna; 1:an, 2:an och 3:an (sitta, stå och stå med putande rumpa) och föklarar till sist var nödbromsen sitter. (Känner på mig att jag bör lägga den delen av informationen på minnet).

Då är det bara att skruva på lite motstånd på cykeln och börja trampa (det är steglöst motstånd där ingen kan se hur mycket man försöker maska, bra!).

Tre liter svett senare och med ungefär 250 i puls berättar instruktören att uppvärmningen är slut och vi ska gå in i första konditionsblocket. (jag funderar på om jag borde ha fyllt i vita arkivet innan jag åkte till gymmet?).

Mår ni bra? undrar instruktören. Mitt flåsande stön till nekande dränks av ett rungande jaaa av mina medmotionärer.

-Då går vi upp i 3:an (stå med putande rumpa) och skruvar på lite mera motstånd, här är vi som starkast! Jag sträcker ner min darrande hand och låtsas att jag också ökar motståndet.

-Tänk på att utnyttja hela varvet, tryck och dra i pedalen så får ni ut som mest av passet! (grå rök börjar sippra ur mina öron, dra? ellerhur!).

-Två minuters återhämtning innan vi drar igång det andra konditionspasset. (Nu förstår jag varför mina fötter är fastspända!)

-Då är det dags för en uppförsbacke, vi ökar på motståndet och går upp i 3:an. (vilket pucko växlar upp i en uppförbacke?) Jag väntar på att revyn av mitt liv ska börja spelas upp.

På något mirakulöst sätt lever jag fortfarande (med minimal marginal) när passet äntligen är över. Det enda som stoppar mig från att genast smälla i nödbromsen, släppa loss mina fötter och skynda hem till min (alldeles underbara) säng/soffa är rädslan för att göra en "Bridget Jones sorti".

Nu, flera timmar (och ett antal chokladbitar) senare känns det faktiskt ganska hyggligt, jag har redan bokat in mig på måndagens pass med (den inte allt för troliga) förhoppningen om att det ska gå lättare redan efter en gång.

Sensmoral: Spinningcykeln är ett nutida tortyrredskap, men det möjliggör nutida njutning (choklad) utan ett allt för dåligt samvete!